Archive for the ‘Sci-Fi’ Category

h1

Akira

januari 23, 2011

Akira (Katsuhiro Otomo, 1988)

Vad kan jag skriva om Akira som inte redan skrivits? Antagligen ingenting. Jag är inte särskilt insatt i varken anime eller cyberpunk och att tolka eller ens upptäcka alla symboler och teman som finns inbäddade i Akira är inte det lättaste. Läser man på nätet finns det oändliga teorier om allt från övergripande teman till de minsta detaljerna. Religion, vetenskap, krig, att växa upp, åldrande, samhällets och människans utveckling både psykiskt och fysiskt är alla ämnen som Otomo behandlar.

I ett post-apokalyptiskt, högteknologiskt Neo-Tokyo år 2019, 31 år efter att projekt Akira gick snett och en ensam pojke jämnade staden med marken så kämpar rebeller mot att militärens och forskarnas misstag ska upprepas. Trots det som hänt så har militären fortfarande inte gett upp hoppet om att tygla kraften hos barn med paranormala krafter och någonstans under jord finns Akira bevarad. På gatorna slåss olika mc-gäng med varandra och av en slump blir två gängmedlemmar, Tetsuo och Kaneda indragna i kampen mellan rebellerna och militären. Tetsuo förs bort efter en motorcykelkrasch och upptäcks ha psykiska krafter liknande Akiras, men ju starkare de blir desto svårare får han att hantera dem. Han börjar förändras, både mentalt och fysiskt när filmen går från cyberpunk-thriller till body horror. Två genrer som förvisso ofta går hand i hand men som Akira tar till högre nivåer.

Personligen kommer jag nog aldrig riktigt inse vidden av hur viktig Akira har varit för japansk animations spridning i väst på annat sätt än att trots att jag inte hade sett filmen så har jag så länge jag kan minnas varit medveten om den, långt innan jag fick något intresse för japansk film överhuvudtaget. Den är inte en film som får mig att vilja se mer anime, däremot är det en film som får mig att glömma att den är en anime. Alla förbehåll man kan ha mot animerad film av olika anledningar lyckas den upphäva genom att behandla så pass många olika ämnen och paketera dem på ett sätt som gör att referenserna hamnar hos filmer som Blade Runner (Ridley Scott, 1982), Alien (Ridley Scott, 1979) och Tetsuo – The Iron Man (Shinya Tsukamoto, 1989), historier av William Gibson och olika tv-spel i sci-fi miljö. En sammanflätning av medier som känns större än sina beståndsdelar.

Annonser
h1

Tetsuo – The Bullet Man

december 5, 2010

Tetsuo – The Bullet Man (Shinya Tsukamoto, 2009)

Efter att bara ha läst negativa recensioner av Shinya Tsukamotos tredje del i Tetsuo-serien kändes det som att jag var tvungen att göra ett val. Antingen kunde jag se den med låga förväntningar och på så sätt kanske undvika att bli alltför besviken, eller så kunde jag helt enkelt ignorera allt jag läst, förvänta mig en explosion av ljud och bild och hoppas att filmen skulle leverera. Jag blev inte besviken.

Det är mycket möjligt att det hjälper att jag inte är något jätte-fan av de första Tetsuo-filmerna. De har sina stunder, speciellt då Chu Ishikawas musik smälter samman med bilderna och skapar en upplevelse som mer liknar en musikvideo än en film, det är då som Tetsuo har betytt något för mig. Det är inte den näst intill obefintliga storyn, de hemmagjorda effekterna eller den skitiga looken som varit behållningen. Tvärtom så är Tsukamoto en filmskapare som jag lärt mig uppskatta genom hans senare, mer polerade verk. Filmer som A Snake of June (2002) och Vital (2004), där människans psyke och känslor har tagit större plats än den kalla stadens inverkan på människor har känts mer intressanta. Att se hans filmer i omvänd kronologisk ordning för att se utvecklingen som skett, ursprunget till de filmer han gör nu, var för mig ett enkelt sätt att sätta mig in i Tsukamotos värld, som verkar vara densamma i alla filmer han gör. Det som förändras i den är han och hans karaktärer.

Jag kan förstå om många blivit besvikna på The Bullet Man. Förväntar man sig en ny The Iron Man (1989) eller Body Hammer (1992) så är risken stor att man inte får det man vill ha. Den nya Tetsuo är allt annat än skitig cyberpunk. Ännu mindre än den polerade Electric Dragon 80.000 V (Sogo Ishii, 2001). Filmad i HD, med fortfarande enkla men långt mycket snyggare effekter än i originalet, och med en backstory som förklarar ursprunget till järnmannen så är det inte riktigt samma film. Den frenetiska klippningen och hamrande musiken är kvar, men känslan är inte densamma. The Bullet Man är en kall film, inte bara som järn och stål, utan känslomässigt. Dialogen levereras på styltig engelska som får karaktärerna att verka ännu mer avskärmade än i tidigare filmer. Drömtemat och en alternativ verklighet, ett liv efter döden, från filmer som Nightmare Detective (2006) och Vital vävs in i historien och på sätt och vis känns det som att Tsukamoto sluter cirkeln med den senaste delen av Tetsuo-sagan. All utveckling som skett mellan original-Tetsuo och nu finns representerat i The Bullet Man. En sammanfattning mer än en utveckling.

Personligen ser jag The Bullet Man som en egen film, en ny versionen av originalet, men inte en remake. Det här är inte Tetsuo 3, det här är The Bullet Man. Som film så levererar den. Montagen till Ishikawas musik är precis lika adrenalinpumpande som tidigare, järnmannens gradvisa förvandling är fascinerande att se, även om den sexuella laddningen som fanns i The Iron Man saknas. Inga drill-kills alltså.

Precis som de tidigare så har den sina svagheter. Delar av storyn känns onödiga, men i ett sammanhang som består av hela Tsukamotos filmografi istället för en jämförelse enbart med The Iron Man och Body Hammer så är de nödvändiga.  Det är i det sammanhanget som The Bullet Man verkligen är intressant, och som man kan uppskatta den mer som en helhet än för enstaka scener.