Archive for the ‘Horror’ Category

h1

Nightmare Detective 2

april 3, 2011

Nightmare Detective 2 (Shinya  Tsukamoto, 2008)

Shinya Tsukamoto gör sin första riktiga J-horror tio år efter startskottet av den japanska rysarhysterin med Hideo Nakatas Ring (1998), och tre år efter att Kiyoshi Kurosawa satte sista spiken i kistan för genren (i alla fall för min del) med Retribution (2006). Den första Nightmare Detective (2006) kändes mer som en polisthriller med övernaturliga inslag i form av Ryuhei Matsudas mardrömsdetektiv Kagenuma, och den var en för Tsukamoto mer konservativ film om än med tydliga inslag av hans egen speciella stil. Tsukamoto fick även en del kritik av hardcore-fansen för att ha blivit för mycket mainstream men precis som med Vital (2004) och senare Tetsuo – The Bullet Man (2009) så upplevde jag Nightmare Detective som en naturlig förlängning av det Tsukamoto startade med A Snake of June (2002). Från att ha gjort filmer nästan exklusivt om hur utomstående faktorer rent fysiskt kan ha en inverkan på människor, till att börja blanda in känslor och erotik på ett mer uppenbart sätt och ännu längre till ren dissekering av människokroppen och världar som endast existerar i människans psyke till skillnad från stålet och betongen i Tokyo, så blev Nightmare Detective hans första film där en människa bokstavligen kan ta sig in i en annan persons psyke. I del två är det, enkelt uttryckt, rädslan för att verkligen veta vad andra människor tycker och tänker som utforskas.

Nightmare Detective 2 fortsätter historien om den plågade Kagenuma och tar formen av en ännu mer konventionell film än del ett. Tsukamotos närvaro är mest uppenbar musiken av Chu Ishikawa, och vissa scener med skakigt kameraarbete som känns som en återblick till den Edogawa Rampo (1894-1965)-inspirerade Gemini som Tsukamoto regisserade 1999. Den har även lite känslan av en tv-film, speciellt när titeln på filmen dyker upp, och det är inte helt otänkbart att meningen är att det ska påminna om de gammaldags monster- och mysterieserier som har varit en stor del av Tsukamotos inspiration sen han var yngre.

Filmen består av två historier som snabbt flätas samman. Den ena handlar om Kagenuma och hans uppväxt med en mor som av någon anledning är rädd för allt hon ser, även Kagenuma och hans far. Hennes rädsla leder så småningom till självmord och Kagenuma plågas som barn av syner där hans mamma kryper in, Sadako-style, genom fönstret på nätterna och försöker dra honom med in i sin värld. Den andra innehåller en grupp högstadieelever som tillsammans tagit med sig en vän, som verkar lida av samma oförklarliga skräck som Kagenumas mor, och stängt in henne i ett övergivet skjul. När hon sen slutar komma till skolan börjar hon istället dyka upp i förövarnas drömmar och en efter en dör de i sömnen. En av dem har dock hört talas om Kagenuma och att han hjälpte polisen i första filmen och försöker anlita honom. Ganska typsik J-horror alltså.

Det som särskiljer Nightmare Detective 2 från andra J-horrorfilmer är trots allt det som finns kvar av Tsukamotos egna uttryckssätt. Hans skakiga, högljudda, hamrande stil borde inte vara lämplig för en rysare som främst bygger på stämningar, och i vissa scener är det exakt det den faller på. Scener som den hysteriskt skällande hunden och de marscherande barnen från en busskrasch blir mer parodi än skrämmande och en del väl överdrivna gummimasker känns mer lågbudget än skrämmande. Musiken är även den många gånger på gränsen till att rycka en ur upplevelsen, men lyckas ändå vara tillräckligt stämningsfullt udda för att en del scener ska bli riktigt obehagliga.

Filmens starkaste sida är dock Tsukamotos förmåga att blanda det barnsliga och enkla i en historia om en detektiv som tar sig in i mardrömmar med allvaret i mobbing och barnmisshandel på ett sätt som trots allt känns övertygande. Han lyckas få lågbudget- och den nästan lantliga känslan i skol- och barndomsscenerna att mixa med de kalla, riktigt obehagliga scenerna på ett sätt som sällan lyckas. I brist på bättre exempel blir det lite Takashi Miikes Young Thugs (1997-1998) möter Higuchinskys Uzumaki (2000) blandat med Rampo-influenser.

Nightmare Detective 2 är inte Tsukamotos bästa film, men den är definitivt en av de bättre J-horrorfilmerna jag har sett. Jag skulle inte klassa den lika högt som Ring eller Kiyoshi Kurosawas Kairo (2001) men definitivt över Miikes försök i genren med One Missed Call (2003) och diverse uppföljare till tidigare nämnda filmer. Nostalgi blandat med riktig skräck och tematiska framsteg, är det inte vad hardcore-fansen borde vilja ha?