Archive for the ‘Drama’ Category

h1

Dear Doctor

december 27, 2010

Dear Doctor (Miwa Nishikawa, 2009)

Miwa Nishikawa följer åter med en stadsbo ut på landsbygden men till skillnad från i hennes tidigare film Sway (2006) så är det ingen hemvändare utan en läkarstuderande som fått en praktikplats på vårdcentralen i en by mitt ute i ingenstans.

När filmen börjar är vårdcentralens läkare, Dr. Ino, försvunnen. Det enda spår som finns är hans läkarrock som hittats slängd i diket bredvid en åker. Studenten Soma letar febrilt efter honom i det höga gräset samtidigt som byns borgmästare säger till polisen att de måste hitta Dr. Ino. ”Vi behöver honom mer än vi behöver Gud”.

Anledningen till doktorns försvinnande visas genom att de senaste dagarnas händelser spelas upp parallellt med den pågående polisutredningen, man får se Somas ankomst i byn och hur Ino tar hand om sina patienter, kanske inte alltid på bästa sätt medicinskt men alltid med värme och omtanke tills det är uppenbart att han inte är någon riktig läkare.

Inos skäl till varför han utger sig för att vara läkare är inte helt klara. Hans far var läkare, men det enda man får veta om Ino själv är att han jobbat som kringresande apotekare. En annan i samma bransch berättar att han stundtals upplever att han är ansvarig för andras liv och att det blir som en drog, men om det är det som driver Ino får man aldrig veta. Han säger själv att han valde en liten by för att få lugn och ro, men att invånarna inte lämnade honom ifred och till slut var han deras läkare, oavsett meriter.

Filmen ställer flera olika frågor, bland annat om det är bättre att bli vårdad hemma av någon som bryr sig om en personligen, även om det inte ger medicinsk effekt, än att stirra ut genom fönstret på ett sjukhus tills det oundvikliga ändå inträffar. Irrelevant kanske ur ett systems synpunkt men inte ur en mänsklig. Men den största frågan är kanske varför byborna är så villiga att försvara Ino. Svaret kanske är anledningen till varför alla så desperat vill hitta honom. Ino förkroppsligar den rädsla och osäkerhet en person kan känna kring att inte räcka till, att inte vara tillräckligt bra på det den gör, både privat och i sitt yrke. Genom att inte ordinera några sjukhusvistelser eller operationer är byn fullt tillräcklig för invånarna, och för de som jobbar under Ino så är han en säkerhet för att de aldrig sjävla behöver ta det yttersta ansvaret om något går fel. Soma säger själv att han är rädd för att vara en bluff, han kan inte förstå varför någon skulle lägga sitt liv i hans händer men när Ino är borta måste han stå på egna ben, det finns inte längre någon att fråga.

Nishikawa har tidigare arbetat med Hirokazu Koreeda och hans stil verkar till viss del ha smittat av sig på henne. I Sway så spelade det subjektiva minnet en stor roll och i Dear Doctor så är det en historia där storstad och småstad eller vinstdrivande vård och personlig vård möts, men också olika generationer och deras syn på vad som är värdigt. Och även här så är minnen, eller avsaknaden av dem, en del av berättelsen.

h1

All About Lily Chou-Chou

december 23, 2010

All About Lily Chou-Chou (Shunji Iwai, 2001)

Det är få filmer jag tyckt så illa om som Shunji Iwais All About Lily Chou-Chou. Under de nästan tio år som gått sedan jag såg den första gången har jag haft ett minne av den som en av de mest irriterande filmupplevelser jag haft. Lång, krystad, pretentiös och med amatörmässiga skådespelarprestationer. En film som hade kunnat säga något om inte regissören tvingat in den i sin egen mall av omkastade händelseförlopp, skakig handkamera och ett romantiserande av svåra uppväxter. När jag nu sett den igen så inser jag att jag haft både rätt och fel.

Berättelsen om Yuichi Hasumi, en skolungdom som inte riktigt passar in i sitt kompisgäng, känns tyvärr inte längre lika krystad. Verkligheten kanske har hunnit ikapp fiktionen, mobbning som leder till mord och självmord känns inte lika avlägset längre. Yuichi är vän med Hoshino som går i samma klass, de umgås på fritiden men har egentligen ingenting gemensamt förutom att båda är lite utanför i skolan. Tillsammans med några andra klasskamrater stjäl de pengar till en resa till Okinawa, men när de kommer hem därifrån börjar Hoshino förändras och Yuichi inser snart att han inte har några riktiga vänner kvar. Tvingad av Hoshino så måste han stjäla cd-skivor för att få pengar, eskortera en klasskamrat som prostituerar sig på order av Hoshino till och från hennes kunder och bevittna en våldtäkt av en annan elev. Lärare och föräldrar är medvetna om vad som pågår men vill inte se, det är viktigare att härda ut och få ett bra betyg. Om problemen inte syns så finns de inte.

Trots de tunga känslorna i filmen visar Iwai upp bilder som är fruktansvärt vackra, något som jag inte kunde uppskatta första gången jag såg den och som är en invändning jag har även nu. Bilderna stämmer inte med de tragiska händelser som utspelar sig och när Iwai samtidigt inte riktigt låter sina karaktärer stå till svars för sina handlingar så känns det oäkta. Han är en posör som väljer ett känsloladdat ämne för att ge trovärdighet till sitt visuella experimenterande istället för tvärtom, ett komplicerande för komplicerandets skull. En stor skillnad mot till exempel Ryo Nakajimas This World of Ours (2007) som ofta jämförs med Iwais film. Nakajima skruvar allting ännu ett varv och låter sina karaktärers sökande efter en plats i samhället sluta i ren terrorism men tvingar alla att ta konsekvenserna av sitt handlande. Han har sin egen berättarstil men låter historien utspela sig utan att försköna och resultatet blir att det som är bestående i This World of Ours är känslorna medan det i All About Lily Chou-Chou är bilderna.

Jag blir ändå tvungen att delvis omvärdera Iwais film sen jag såg den sist, den är träffsäker på många sätt, den fångar en del av ångesten i att växa upp och ser man igenom allt skakigt kamera-arbete och hopp i tiden så finns en viss realism. Delar av filmen är otroligt vacker att se, men fortfarande känns den tom och samtidigt som det är svårt att fälla Iwai för att ha sin egen stil så känns det som att han här borde ha bestämt sig för att antingen berätta en historia eller göra en konstfilm helt och hållet. Ett visuellt mästerverk, vackert men ytligt.

h1

Still Walking

december 12, 2010

Still Walking (Hirokazu Koreeda, 2008)

I alla av Hirokazu Koreedas filmer jag har sett så har trasiga familjeband och vardaglig ångest varit det som förknippar dem med varandra. Ofta så har de stora händelserna redan skett när tittaren kommer in i handlingen, makens oförklarliga självmord i Maboroshi no hikari (1995), självmordssektens uppfyllande av sitt syfte i Distance (2001) och som i Still Walking, den äldre broderns död när han räddade en pojke från att drunkna. Det vi får följa är de efterlevandes försök att handskas med situationen de ofrivilligt kastats in i.

I Still Walking är det Ryota som står i centrum när han tillsammans med sin nya fru, Yuriko, och hennes son från ett tidigare äktenskap ska spendera ett dygn hos Ryotas föräldrar för att fira minnet av Junpei, hans äldre bror som drunknat femton år tidigare. Situationen är inte helt lätt då Ryota inte vill avslöja att han är arbetslös samtidigt som hans far klandrar honom för att han inte satsat på att bli läkare så han kan ta över familjens vårdmottagning. Ryotas föräldrars gammaldags värderingar gör det också svårt för dem att fullt ut acceptera att Yuriko varit gift tidigare. Generationsskillnaderna är smärtsamt påtagliga. Det blir inte bättre av att pojken som Junpei räddade från att drunkna fortfarande efter all tid som gått inte gjort något med sitt liv, något som Ryotas föräldrar gärna pekar ut. ”Han har knappt ett deltidsjobb.”

Förutom jämförelserna med Yasujiro Ozu så skulle jag vilja påstå att den film jag först kom att tänka på när jag såg Still Walking var Kiyoshi Kurosawas Tokyo Sonata (2oo8). Temat är detsamma, familjerelationer på ytan och på djupet, hur påverkas ens uppfattningar om andra beroende på yttre faktorer. Är ens yrke eller brist på sådant det enda som räknas? Skillnaden ligger i att i Kurosawas film så störtar familjens patriark efter att han blivit uppsagd blixtsnabbt mot sin egen apokalyps och en nystart för familjen medan i Still Walking så finns det inte riktigt någon början eller slut. Det är genom ett ständigt pågående spel av förvrängda minnen, oinfriade förhoppningar och små gester och kommentarer som både förakt och kärlek visar sig. Ryota känner sig åsidosatt till fördel för hans äldre bror, hans syster är gift med en slarver och vill flytta med sin familj hem till föräldrarna för att de ska klara sig ekonomiskt. De äldre är besvikna att ingen av sönerna kan ta över mottagningen och de bjuder in pojken som Junpei räddade år efter år för att straffa honom, inte låta honom glömma att det kostade någon annan livet att rädda honom.

Allt skildras på ett lugnt och stillsamt sätt och när det är dags för Ryota med familj att resa tillbaka hem så har inget egentligen ändrats, året efter kommer allt att upprepa sig igen.