h1

Akira

januari 23, 2011

Akira (Katsuhiro Otomo, 1988)

Vad kan jag skriva om Akira som inte redan skrivits? Antagligen ingenting. Jag är inte särskilt insatt i varken anime eller cyberpunk och att tolka eller ens upptäcka alla symboler och teman som finns inbäddade i Akira är inte det lättaste. Läser man på nätet finns det oändliga teorier om allt från övergripande teman till de minsta detaljerna. Religion, vetenskap, krig, att växa upp, åldrande, samhällets och människans utveckling både psykiskt och fysiskt är alla ämnen som Otomo behandlar.

I ett post-apokalyptiskt, högteknologiskt Neo-Tokyo år 2019, 31 år efter att projekt Akira gick snett och en ensam pojke jämnade staden med marken så kämpar rebeller mot att militärens och forskarnas misstag ska upprepas. Trots det som hänt så har militären fortfarande inte gett upp hoppet om att tygla kraften hos barn med paranormala krafter och någonstans under jord finns Akira bevarad. På gatorna slåss olika mc-gäng med varandra och av en slump blir två gängmedlemmar, Tetsuo och Kaneda indragna i kampen mellan rebellerna och militären. Tetsuo förs bort efter en motorcykelkrasch och upptäcks ha psykiska krafter liknande Akiras, men ju starkare de blir desto svårare får han att hantera dem. Han börjar förändras, både mentalt och fysiskt när filmen går från cyberpunk-thriller till body horror. Två genrer som förvisso ofta går hand i hand men som Akira tar till högre nivåer.

Personligen kommer jag nog aldrig riktigt inse vidden av hur viktig Akira har varit för japansk animations spridning i väst på annat sätt än att trots att jag inte hade sett filmen så har jag så länge jag kan minnas varit medveten om den, långt innan jag fick något intresse för japansk film överhuvudtaget. Den är inte en film som får mig att vilja se mer anime, däremot är det en film som får mig att glömma att den är en anime. Alla förbehåll man kan ha mot animerad film av olika anledningar lyckas den upphäva genom att behandla så pass många olika ämnen och paketera dem på ett sätt som gör att referenserna hamnar hos filmer som Blade Runner (Ridley Scott, 1982), Alien (Ridley Scott, 1979) och Tetsuo – The Iron Man (Shinya Tsukamoto, 1989), historier av William Gibson och olika tv-spel i sci-fi miljö. En sammanflätning av medier som känns större än sina beståndsdelar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: