h1

Still Walking

december 12, 2010

Still Walking (Hirokazu Koreeda, 2008)

I alla av Hirokazu Koreedas filmer jag har sett så har trasiga familjeband och vardaglig ångest varit det som förknippar dem med varandra. Ofta så har de stora händelserna redan skett när tittaren kommer in i handlingen, makens oförklarliga självmord i Maboroshi no hikari (1995), självmordssektens uppfyllande av sitt syfte i Distance (2001) och som i Still Walking, den äldre broderns död när han räddade en pojke från att drunkna. Det vi får följa är de efterlevandes försök att handskas med situationen de ofrivilligt kastats in i.

I Still Walking är det Ryota som står i centrum när han tillsammans med sin nya fru, Yuriko, och hennes son från ett tidigare äktenskap ska spendera ett dygn hos Ryotas föräldrar för att fira minnet av Junpei, hans äldre bror som drunknat femton år tidigare. Situationen är inte helt lätt då Ryota inte vill avslöja att han är arbetslös samtidigt som hans far klandrar honom för att han inte satsat på att bli läkare så han kan ta över familjens vårdmottagning. Ryotas föräldrars gammaldags värderingar gör det också svårt för dem att fullt ut acceptera att Yuriko varit gift tidigare. Generationsskillnaderna är smärtsamt påtagliga. Det blir inte bättre av att pojken som Junpei räddade från att drunkna fortfarande efter all tid som gått inte gjort något med sitt liv, något som Ryotas föräldrar gärna pekar ut. ”Han har knappt ett deltidsjobb.”

Förutom jämförelserna med Yasujiro Ozu så skulle jag vilja påstå att den film jag först kom att tänka på när jag såg Still Walking var Kiyoshi Kurosawas Tokyo Sonata (2oo8). Temat är detsamma, familjerelationer på ytan och på djupet, hur påverkas ens uppfattningar om andra beroende på yttre faktorer. Är ens yrke eller brist på sådant det enda som räknas? Skillnaden ligger i att i Kurosawas film så störtar familjens patriark efter att han blivit uppsagd blixtsnabbt mot sin egen apokalyps och en nystart för familjen medan i Still Walking så finns det inte riktigt någon början eller slut. Det är genom ett ständigt pågående spel av förvrängda minnen, oinfriade förhoppningar och små gester och kommentarer som både förakt och kärlek visar sig. Ryota känner sig åsidosatt till fördel för hans äldre bror, hans syster är gift med en slarver och vill flytta med sin familj hem till föräldrarna för att de ska klara sig ekonomiskt. De äldre är besvikna att ingen av sönerna kan ta över mottagningen och de bjuder in pojken som Junpei räddade år efter år för att straffa honom, inte låta honom glömma att det kostade någon annan livet att rädda honom.

Allt skildras på ett lugnt och stillsamt sätt och när det är dags för Ryota med familj att resa tillbaka hem så har inget egentligen ändrats, året efter kommer allt att upprepa sig igen.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: