h1

Nightmare Detective 2

april 3, 2011

Nightmare Detective 2 (Shinya  Tsukamoto, 2008)

Shinya Tsukamoto gör sin första riktiga J-horror tio år efter startskottet av den japanska rysarhysterin med Hideo Nakatas Ring (1998), och tre år efter att Kiyoshi Kurosawa satte sista spiken i kistan för genren (i alla fall för min del) med Retribution (2006). Den första Nightmare Detective (2006) kändes mer som en polisthriller med övernaturliga inslag i form av Ryuhei Matsudas mardrömsdetektiv Kagenuma, och den var en för Tsukamoto mer konservativ film om än med tydliga inslag av hans egen speciella stil. Tsukamoto fick även en del kritik av hardcore-fansen för att ha blivit för mycket mainstream men precis som med Vital (2004) och senare Tetsuo – The Bullet Man (2009) så upplevde jag Nightmare Detective som en naturlig förlängning av det Tsukamoto startade med A Snake of June (2002). Från att ha gjort filmer nästan exklusivt om hur utomstående faktorer rent fysiskt kan ha en inverkan på människor, till att börja blanda in känslor och erotik på ett mer uppenbart sätt och ännu längre till ren dissekering av människokroppen och världar som endast existerar i människans psyke till skillnad från stålet och betongen i Tokyo, så blev Nightmare Detective hans första film där en människa bokstavligen kan ta sig in i en annan persons psyke. I del två är det, enkelt uttryckt, rädslan för att verkligen veta vad andra människor tycker och tänker som utforskas.

Nightmare Detective 2 fortsätter historien om den plågade Kagenuma och tar formen av en ännu mer konventionell film än del ett. Tsukamotos närvaro är mest uppenbar musiken av Chu Ishikawa, och vissa scener med skakigt kameraarbete som känns som en återblick till den Edogawa Rampo (1894-1965)-inspirerade Gemini som Tsukamoto regisserade 1999. Den har även lite känslan av en tv-film, speciellt när titeln på filmen dyker upp, och det är inte helt otänkbart att meningen är att det ska påminna om de gammaldags monster- och mysterieserier som har varit en stor del av Tsukamotos inspiration sen han var yngre.

Filmen består av två historier som snabbt flätas samman. Den ena handlar om Kagenuma och hans uppväxt med en mor som av någon anledning är rädd för allt hon ser, även Kagenuma och hans far. Hennes rädsla leder så småningom till självmord och Kagenuma plågas som barn av syner där hans mamma kryper in, Sadako-style, genom fönstret på nätterna och försöker dra honom med in i sin värld. Den andra innehåller en grupp högstadieelever som tillsammans tagit med sig en vän, som verkar lida av samma oförklarliga skräck som Kagenumas mor, och stängt in henne i ett övergivet skjul. När hon sen slutar komma till skolan börjar hon istället dyka upp i förövarnas drömmar och en efter en dör de i sömnen. En av dem har dock hört talas om Kagenuma och att han hjälpte polisen i första filmen och försöker anlita honom. Ganska typsik J-horror alltså.

Det som särskiljer Nightmare Detective 2 från andra J-horrorfilmer är trots allt det som finns kvar av Tsukamotos egna uttryckssätt. Hans skakiga, högljudda, hamrande stil borde inte vara lämplig för en rysare som främst bygger på stämningar, och i vissa scener är det exakt det den faller på. Scener som den hysteriskt skällande hunden och de marscherande barnen från en busskrasch blir mer parodi än skrämmande och en del väl överdrivna gummimasker känns mer lågbudget än skrämmande. Musiken är även den många gånger på gränsen till att rycka en ur upplevelsen, men lyckas ändå vara tillräckligt stämningsfullt udda för att en del scener ska bli riktigt obehagliga.

Filmens starkaste sida är dock Tsukamotos förmåga att blanda det barnsliga och enkla i en historia om en detektiv som tar sig in i mardrömmar med allvaret i mobbing och barnmisshandel på ett sätt som trots allt känns övertygande. Han lyckas få lågbudget- och den nästan lantliga känslan i skol- och barndomsscenerna att mixa med de kalla, riktigt obehagliga scenerna på ett sätt som sällan lyckas. I brist på bättre exempel blir det lite Takashi Miikes Young Thugs (1997-1998) möter Higuchinskys Uzumaki (2000) blandat med Rampo-influenser.

Nightmare Detective 2 är inte Tsukamotos bästa film, men den är definitivt en av de bättre J-horrorfilmerna jag har sett. Jag skulle inte klassa den lika högt som Ring eller Kiyoshi Kurosawas Kairo (2001) men definitivt över Miikes försök i genren med One Missed Call (2003) och diverse uppföljare till tidigare nämnda filmer. Nostalgi blandat med riktig skräck och tematiska framsteg, är det inte vad hardcore-fansen borde vilja ha?

h1

Akira

januari 23, 2011

Akira (Katsuhiro Otomo, 1988)

Vad kan jag skriva om Akira som inte redan skrivits? Antagligen ingenting. Jag är inte särskilt insatt i varken anime eller cyberpunk och att tolka eller ens upptäcka alla symboler och teman som finns inbäddade i Akira är inte det lättaste. Läser man på nätet finns det oändliga teorier om allt från övergripande teman till de minsta detaljerna. Religion, vetenskap, krig, att växa upp, åldrande, samhällets och människans utveckling både psykiskt och fysiskt är alla ämnen som Otomo behandlar.

I ett post-apokalyptiskt, högteknologiskt Neo-Tokyo år 2019, 31 år efter att projekt Akira gick snett och en ensam pojke jämnade staden med marken så kämpar rebeller mot att militärens och forskarnas misstag ska upprepas. Trots det som hänt så har militären fortfarande inte gett upp hoppet om att tygla kraften hos barn med paranormala krafter och någonstans under jord finns Akira bevarad. På gatorna slåss olika mc-gäng med varandra och av en slump blir två gängmedlemmar, Tetsuo och Kaneda indragna i kampen mellan rebellerna och militären. Tetsuo förs bort efter en motorcykelkrasch och upptäcks ha psykiska krafter liknande Akiras, men ju starkare de blir desto svårare får han att hantera dem. Han börjar förändras, både mentalt och fysiskt när filmen går från cyberpunk-thriller till body horror. Två genrer som förvisso ofta går hand i hand men som Akira tar till högre nivåer.

Personligen kommer jag nog aldrig riktigt inse vidden av hur viktig Akira har varit för japansk animations spridning i väst på annat sätt än att trots att jag inte hade sett filmen så har jag så länge jag kan minnas varit medveten om den, långt innan jag fick något intresse för japansk film överhuvudtaget. Den är inte en film som får mig att vilja se mer anime, däremot är det en film som får mig att glömma att den är en anime. Alla förbehåll man kan ha mot animerad film av olika anledningar lyckas den upphäva genom att behandla så pass många olika ämnen och paketera dem på ett sätt som gör att referenserna hamnar hos filmer som Blade Runner (Ridley Scott, 1982), Alien (Ridley Scott, 1979) och Tetsuo – The Iron Man (Shinya Tsukamoto, 1989), historier av William Gibson och olika tv-spel i sci-fi miljö. En sammanflätning av medier som känns större än sina beståndsdelar.

h1

Dear Doctor

december 27, 2010

Dear Doctor (Miwa Nishikawa, 2009)

Miwa Nishikawa följer åter med en stadsbo ut på landsbygden men till skillnad från i hennes tidigare film Sway (2006) så är det ingen hemvändare utan en läkarstuderande som fått en praktikplats på vårdcentralen i en by mitt ute i ingenstans.

När filmen börjar är vårdcentralens läkare, Dr. Ino, försvunnen. Det enda spår som finns är hans läkarrock som hittats slängd i diket bredvid en åker. Studenten Soma letar febrilt efter honom i det höga gräset samtidigt som byns borgmästare säger till polisen att de måste hitta Dr. Ino. ”Vi behöver honom mer än vi behöver Gud”.

Anledningen till doktorns försvinnande visas genom att de senaste dagarnas händelser spelas upp parallellt med den pågående polisutredningen, man får se Somas ankomst i byn och hur Ino tar hand om sina patienter, kanske inte alltid på bästa sätt medicinskt men alltid med värme och omtanke tills det är uppenbart att han inte är någon riktig läkare.

Inos skäl till varför han utger sig för att vara läkare är inte helt klara. Hans far var läkare, men det enda man får veta om Ino själv är att han jobbat som kringresande apotekare. En annan i samma bransch berättar att han stundtals upplever att han är ansvarig för andras liv och att det blir som en drog, men om det är det som driver Ino får man aldrig veta. Han säger själv att han valde en liten by för att få lugn och ro, men att invånarna inte lämnade honom ifred och till slut var han deras läkare, oavsett meriter.

Filmen ställer flera olika frågor, bland annat om det är bättre att bli vårdad hemma av någon som bryr sig om en personligen, även om det inte ger medicinsk effekt, än att stirra ut genom fönstret på ett sjukhus tills det oundvikliga ändå inträffar. Irrelevant kanske ur ett systems synpunkt men inte ur en mänsklig. Men den största frågan är kanske varför byborna är så villiga att försvara Ino. Svaret kanske är anledningen till varför alla så desperat vill hitta honom. Ino förkroppsligar den rädsla och osäkerhet en person kan känna kring att inte räcka till, att inte vara tillräckligt bra på det den gör, både privat och i sitt yrke. Genom att inte ordinera några sjukhusvistelser eller operationer är byn fullt tillräcklig för invånarna, och för de som jobbar under Ino så är han en säkerhet för att de aldrig sjävla behöver ta det yttersta ansvaret om något går fel. Soma säger själv att han är rädd för att vara en bluff, han kan inte förstå varför någon skulle lägga sitt liv i hans händer men när Ino är borta måste han stå på egna ben, det finns inte längre någon att fråga.

Nishikawa har tidigare arbetat med Hirokazu Koreeda och hans stil verkar till viss del ha smittat av sig på henne. I Sway så spelade det subjektiva minnet en stor roll och i Dear Doctor så är det en historia där storstad och småstad eller vinstdrivande vård och personlig vård möts, men också olika generationer och deras syn på vad som är värdigt. Och även här så är minnen, eller avsaknaden av dem, en del av berättelsen.

h1

All About Lily Chou-Chou

december 23, 2010

All About Lily Chou-Chou (Shunji Iwai, 2001)

Det är få filmer jag tyckt så illa om som Shunji Iwais All About Lily Chou-Chou. Under de nästan tio år som gått sedan jag såg den första gången har jag haft ett minne av den som en av de mest irriterande filmupplevelser jag haft. Lång, krystad, pretentiös och med amatörmässiga skådespelarprestationer. En film som hade kunnat säga något om inte regissören tvingat in den i sin egen mall av omkastade händelseförlopp, skakig handkamera och ett romantiserande av svåra uppväxter. När jag nu sett den igen så inser jag att jag haft både rätt och fel.

Berättelsen om Yuichi Hasumi, en skolungdom som inte riktigt passar in i sitt kompisgäng, känns tyvärr inte längre lika krystad. Verkligheten kanske har hunnit ikapp fiktionen, mobbning som leder till mord och självmord känns inte lika avlägset längre. Yuichi är vän med Hoshino som går i samma klass, de umgås på fritiden men har egentligen ingenting gemensamt förutom att båda är lite utanför i skolan. Tillsammans med några andra klasskamrater stjäl de pengar till en resa till Okinawa, men när de kommer hem därifrån börjar Hoshino förändras och Yuichi inser snart att han inte har några riktiga vänner kvar. Tvingad av Hoshino så måste han stjäla cd-skivor för att få pengar, eskortera en klasskamrat som prostituerar sig på order av Hoshino till och från hennes kunder och bevittna en våldtäkt av en annan elev. Lärare och föräldrar är medvetna om vad som pågår men vill inte se, det är viktigare att härda ut och få ett bra betyg. Om problemen inte syns så finns de inte.

Trots de tunga känslorna i filmen visar Iwai upp bilder som är fruktansvärt vackra, något som jag inte kunde uppskatta första gången jag såg den och som är en invändning jag har även nu. Bilderna stämmer inte med de tragiska händelser som utspelar sig och när Iwai samtidigt inte riktigt låter sina karaktärer stå till svars för sina handlingar så känns det oäkta. Han är en posör som väljer ett känsloladdat ämne för att ge trovärdighet till sitt visuella experimenterande istället för tvärtom, ett komplicerande för komplicerandets skull. En stor skillnad mot till exempel Ryo Nakajimas This World of Ours (2007) som ofta jämförs med Iwais film. Nakajima skruvar allting ännu ett varv och låter sina karaktärers sökande efter en plats i samhället sluta i ren terrorism men tvingar alla att ta konsekvenserna av sitt handlande. Han har sin egen berättarstil men låter historien utspela sig utan att försköna och resultatet blir att det som är bestående i This World of Ours är känslorna medan det i All About Lily Chou-Chou är bilderna.

Jag blir ändå tvungen att delvis omvärdera Iwais film sen jag såg den sist, den är träffsäker på många sätt, den fångar en del av ångesten i att växa upp och ser man igenom allt skakigt kamera-arbete och hopp i tiden så finns en viss realism. Delar av filmen är otroligt vacker att se, men fortfarande känns den tom och samtidigt som det är svårt att fälla Iwai för att ha sin egen stil så känns det som att han här borde ha bestämt sig för att antingen berätta en historia eller göra en konstfilm helt och hållet. Ett visuellt mästerverk, vackert men ytligt.

h1

Still Walking

december 12, 2010

Still Walking (Hirokazu Koreeda, 2008)

I alla av Hirokazu Koreedas filmer jag har sett så har trasiga familjeband och vardaglig ångest varit det som förknippar dem med varandra. Ofta så har de stora händelserna redan skett när tittaren kommer in i handlingen, makens oförklarliga självmord i Maboroshi no hikari (1995), självmordssektens uppfyllande av sitt syfte i Distance (2001) och som i Still Walking, den äldre broderns död när han räddade en pojke från att drunkna. Det vi får följa är de efterlevandes försök att handskas med situationen de ofrivilligt kastats in i.

I Still Walking är det Ryota som står i centrum när han tillsammans med sin nya fru, Yuriko, och hennes son från ett tidigare äktenskap ska spendera ett dygn hos Ryotas föräldrar för att fira minnet av Junpei, hans äldre bror som drunknat femton år tidigare. Situationen är inte helt lätt då Ryota inte vill avslöja att han är arbetslös samtidigt som hans far klandrar honom för att han inte satsat på att bli läkare så han kan ta över familjens vårdmottagning. Ryotas föräldrars gammaldags värderingar gör det också svårt för dem att fullt ut acceptera att Yuriko varit gift tidigare. Generationsskillnaderna är smärtsamt påtagliga. Det blir inte bättre av att pojken som Junpei räddade från att drunkna fortfarande efter all tid som gått inte gjort något med sitt liv, något som Ryotas föräldrar gärna pekar ut. ”Han har knappt ett deltidsjobb.”

Förutom jämförelserna med Yasujiro Ozu så skulle jag vilja påstå att den film jag först kom att tänka på när jag såg Still Walking var Kiyoshi Kurosawas Tokyo Sonata (2oo8). Temat är detsamma, familjerelationer på ytan och på djupet, hur påverkas ens uppfattningar om andra beroende på yttre faktorer. Är ens yrke eller brist på sådant det enda som räknas? Skillnaden ligger i att i Kurosawas film så störtar familjens patriark efter att han blivit uppsagd blixtsnabbt mot sin egen apokalyps och en nystart för familjen medan i Still Walking så finns det inte riktigt någon början eller slut. Det är genom ett ständigt pågående spel av förvrängda minnen, oinfriade förhoppningar och små gester och kommentarer som både förakt och kärlek visar sig. Ryota känner sig åsidosatt till fördel för hans äldre bror, hans syster är gift med en slarver och vill flytta med sin familj hem till föräldrarna för att de ska klara sig ekonomiskt. De äldre är besvikna att ingen av sönerna kan ta över mottagningen och de bjuder in pojken som Junpei räddade år efter år för att straffa honom, inte låta honom glömma att det kostade någon annan livet att rädda honom.

Allt skildras på ett lugnt och stillsamt sätt och när det är dags för Ryota med familj att resa tillbaka hem så har inget egentligen ändrats, året efter kommer allt att upprepa sig igen.

h1

Tetsuo – The Bullet Man

december 5, 2010

Tetsuo – The Bullet Man (Shinya Tsukamoto, 2009)

Efter att bara ha läst negativa recensioner av Shinya Tsukamotos tredje del i Tetsuo-serien kändes det som att jag var tvungen att göra ett val. Antingen kunde jag se den med låga förväntningar och på så sätt kanske undvika att bli alltför besviken, eller så kunde jag helt enkelt ignorera allt jag läst, förvänta mig en explosion av ljud och bild och hoppas att filmen skulle leverera. Jag blev inte besviken.

Det är mycket möjligt att det hjälper att jag inte är något jätte-fan av de första Tetsuo-filmerna. De har sina stunder, speciellt då Chu Ishikawas musik smälter samman med bilderna och skapar en upplevelse som mer liknar en musikvideo än en film, det är då som Tetsuo har betytt något för mig. Det är inte den näst intill obefintliga storyn, de hemmagjorda effekterna eller den skitiga looken som varit behållningen. Tvärtom så är Tsukamoto en filmskapare som jag lärt mig uppskatta genom hans senare, mer polerade verk. Filmer som A Snake of June (2002) och Vital (2004), där människans psyke och känslor har tagit större plats än den kalla stadens inverkan på människor har känts mer intressanta. Att se hans filmer i omvänd kronologisk ordning för att se utvecklingen som skett, ursprunget till de filmer han gör nu, var för mig ett enkelt sätt att sätta mig in i Tsukamotos värld, som verkar vara densamma i alla filmer han gör. Det som förändras i den är han och hans karaktärer.

Jag kan förstå om många blivit besvikna på The Bullet Man. Förväntar man sig en ny The Iron Man (1989) eller Body Hammer (1992) så är risken stor att man inte får det man vill ha. Den nya Tetsuo är allt annat än skitig cyberpunk. Ännu mindre än den polerade Electric Dragon 80.000 V (Sogo Ishii, 2001). Filmad i HD, med fortfarande enkla men långt mycket snyggare effekter än i originalet, och med en backstory som förklarar ursprunget till järnmannen så är det inte riktigt samma film. Den frenetiska klippningen och hamrande musiken är kvar, men känslan är inte densamma. The Bullet Man är en kall film, inte bara som järn och stål, utan känslomässigt. Dialogen levereras på styltig engelska som får karaktärerna att verka ännu mer avskärmade än i tidigare filmer. Drömtemat och en alternativ verklighet, ett liv efter döden, från filmer som Nightmare Detective (2006) och Vital vävs in i historien och på sätt och vis känns det som att Tsukamoto sluter cirkeln med den senaste delen av Tetsuo-sagan. All utveckling som skett mellan original-Tetsuo och nu finns representerat i The Bullet Man. En sammanfattning mer än en utveckling.

Personligen ser jag The Bullet Man som en egen film, en ny versionen av originalet, men inte en remake. Det här är inte Tetsuo 3, det här är The Bullet Man. Som film så levererar den. Montagen till Ishikawas musik är precis lika adrenalinpumpande som tidigare, järnmannens gradvisa förvandling är fascinerande att se, även om den sexuella laddningen som fanns i The Iron Man saknas. Inga drill-kills alltså.

Precis som de tidigare så har den sina svagheter. Delar av storyn känns onödiga, men i ett sammanhang som består av hela Tsukamotos filmografi istället för en jämförelse enbart med The Iron Man och Body Hammer så är de nödvändiga.  Det är i det sammanhanget som The Bullet Man verkligen är intressant, och som man kan uppskatta den mer som en helhet än för enstaka scener.